Då va vi fortfarande kvar på smögen. Skulle egentligen åkt hem till en vän igår. Men när ja stod här ordninggjord och allt packat så gick de bara inte. Ångesten kom och bara känslan av att inte ha Ludde steg en över öronen och allt blev för jobbigt. Jag har liksom nu hamnat i något där ja har svårt att lämna något. Kanske pga att de som hände gick så fort och oförberett. Men de blev iaf att vi blev kvar för att bara vara med familjen och ta de lugnt. Ludwig fick lekt lite med grannpojken, lunch ute i solen och bara vara vi.
